Hur fungerar kelationsterapi?

Kelationsterapi är en medicinsk procedur som använder kelatbildare för att avlägsna tungmetaller från kroppen. Dessa medel binder till metallerna och bildar ett komplex som sedan utsöndras i urinen.

Kelationsterapi används oftast för att behandla tungmetallförgiftning, såsom bly, kvicksilver och arsenik. Det kan också användas för att behandla andra tillstånd, såsom åderförkalkning (förkalkning av artärerna) och åldersrelaterad makuladegeneration (ett tillstånd som påverkar den centrala synen).

Det kelatbildande medlet som oftast används vid kelatbehandling är etylendiamintetraättiksyra (EDTA). EDTA är ett starkt kelatbildande medel som kan binda till en mängd olika tungmetaller. Andra kelatbildande medel som kan användas inkluderar dimerkaprol (British Anti-Lewisite eller BAL) och penicillamin.

Kelationsterapi administreras vanligtvis intravenöst (IV), vilket betyder genom en ven. Kelateringsmedlet infunderas i blodomloppet, där det binder till tungmetallerna och bildar ett komplex. Komplexet utsöndras sedan i urinen.

Kelationsterapi kan vara en säker och effektiv behandling för tungmetallförgiftning och andra tillstånd. Det är dock viktigt att notera att kelatbehandling också kan ha biverkningar, såsom illamående, kräkningar och diarré. I sällsynta fall kan kelatbehandling orsaka njurskador eller andra allvarliga biverkningar.

Det är viktigt att prata med din läkare om riskerna och fördelarna med kelatbehandling innan behandlingen påbörjas.