Vad är in vivo och vitro test nuklearmedicin?

In vivo och in vitro är två vanliga termer som används för att beskriva olika typer av tester som utförs inom nuklearmedicin. Här är en förklaring av var och en:

In vivo-tester :

In vivo-tester involverar administrering av radioaktiva spårämnen eller radiofarmaka i en levande organism, vanligtvis en mänsklig patient, för att utvärdera fysiologiska processer, diagnostisera sjukdomar eller övervaka behandlingssvar. Dessa tester utförs direkt i kroppen.

Exempel på in vivo-tester inom nuklearmedicin inkluderar:

1. Benscintigrafi :Ett radioaktivt spårämne injiceras i blodomloppet för att bedöma benmetabolism och upptäcka abnormiteter såsom frakturer, infektioner eller tumörer.

2. Myokardperfusionsavbildning :Ett radioaktivt spårämne injiceras för att utvärdera blodflödet till hjärtmuskeln och identifiera områden med minskad perfusion, vilket kan tyda på kranskärlssjukdom.

3. Njurskanning :Ett radioaktivt spårämne används för att bedöma njurfunktionen, identifiera abnormiteter i blodflödet och upptäcka tillstånd som njursten eller tumörer.

4. Lungperfusionsskanning :Ett radioaktivt spårämne inhaleras eller injiceras för att utvärdera blodflödet till lungorna och diagnostisera tillstånd som lungemboli eller lungcancer.

In vitro-tester :

In vitro-tester utförs utanför den levande organismen, vanligtvis i laboratoriemiljö, med hjälp av prover som blod, urin eller vävnadsprover. Dessa tester innebär att man analyserar biologiska prover för att få information om specifika molekyler, ämnen eller biomarkörer.

Exempel på in vitro-tester inom nuklearmedicin inkluderar:

1. Radioimmunoassay (RIA) :En teknik som används för att mäta koncentrationen av hormoner, läkemedel eller andra ämnen i ett prov genom att använda radiomärkta antikroppar.

2. Enzym-Linked Immunosorbent Assay (ELISA) :En immunanalysteknik som använder märkta antikroppar eller enzymer för att detektera och kvantifiera specifika proteiner eller substanser i ett prov.

3. Polymerase Chain Reaction (PCR) :En molekylärbiologisk teknik som används för att amplifiera och detektera specifika DNA-sekvenser i ett prov, vilket möjliggör identifiering av genetiska mutationer eller patogener.

4. Flödescytometri :En teknik som används för att mäta de fysiska och kemiska egenskaperna hos celler i ett prov, inklusive cellstorlek, cellytmarkörer och DNA-innehåll.

Sammanfattningsvis utförs in vivo-tester inom den levande organismen för att utvärdera fysiologiska processer och diagnostisera sjukdomar direkt, medan in vitro-tester utförs utanför kroppen med hjälp av prover för att analysera specifika molekyler eller substanser i en laboratoriemiljö. Båda typerna av tester spelar avgörande roller inom nuklearmedicin för diagnostiska, terapeutiska och forskningsändamål.