1. Pleuratryck:Lungorna är inneslutna i brösthålan, som kantas av två pleuramembran (visceral och parietal pleura). Pleurautrymmet mellan dessa membran innehåller ett tunt lager av pleuravätska. Pleuraltrycket är trycket inom detta pleurautrymme, och det är något negativt (lägre än atmosfärstrycket). Detta undertryck hjälper till att upprätthålla lungexpansion genom att skapa en kraft som drar lungorna utåt mot brösthålans väggar.
2. Elastisk rekyl av lungvävnad:Lungvävnaden själv har inneboende elasticitet på grund av närvaron av elastinfibrer. Dessa fibrer låter lungorna rygga tillbaka och snäppa tillbaka till sin ursprungliga form efter sträckning. Denna elastiska rekyl hjälper till att upprätthålla lungexpansion genom att dra lungvävnaden utåt och motverka kollapskrafterna.
3. Ytspänning av alveolerna:Alveolerna, de små luftsäckarna i lungorna, har ett känsligt foder av ytaktivt ämne, en blandning av lipider och proteiner. Tensid minskar ytspänningen vid gränsytan mellan luft och vätska i alveolerna. Lägre ytspänning förhindrar alveolerna från att kollapsa genom att motverka de kohesiva krafterna mellan vattenmolekyler som tenderar att få alveolerna att hålla ihop.
4. Interkostala muskler och diafragma:Andningsmusklerna, inklusive de interkostala musklerna mellan revbenen och diafragman, spelar en avgörande roll för lungexpansion och för att förhindra kollaps. Under inspiration drar dessa muskler ihop sig, expanderar brösthålan och skapar negativt pleuratryck som drar lungorna utåt.
5. Atmosfäriskt tryck:Atmosfärstrycket utanför kroppen är högre än pleuratrycket inuti brösthålan. Denna tryckskillnad skapar en kraft som trycker lungorna utåt och hjälper till att upprätthålla deras expansion.
Genom att arbeta tillsammans säkerställer dessa faktorer att lungorna förblir expanderade, vilket möjliggör ett effektivt gasutbyte under andning utan att kollapsa.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online