1. Avslappning av andningsmuskler:
Under inandning drar diafragman och interkostalmusklerna ihop sig, vilket gör att brösthålan expanderar och lungorna blåses upp. Under utandning slappnar dessa muskler av, vilket gör att brösthålan kan rygga tillbaka till sitt viloläge.
2. Elastisk rekyl i lungorna:
Lungorna har en inneboende elasticitet på grund av närvaron av elastinfibrer i deras bindväv. När lungorna blåses upp under inandning sträcks elastinfibrerna. När andningsmusklerna slappnar av under utandning, rekylerar elastinfibrerna, vilket gör att lungorna passivt töms ut och stöter ut luft.
3. Tryckgradienter:
Vid inandning skapar sammandragningen av andningsmusklerna ett undertryck (lägre tryck) i brösthålan jämfört med atmosfärstrycket utanför. Detta undertryck drar in luft i lungorna. Under utandning gör avslappningen av musklerna att trycket i brösthålan blir något positivt jämfört med atmosfärstrycket. Denna positiva tryckgradient gör att luft strömmar ut ur lungorna.
4. Magmuskler:
Sammandragningen av magmusklerna under utandning kan ytterligare öka trycket i brösthålan, vilket bidrar till utstötningen av luft från lungorna.
Sammanfattningsvis strömmar luft ut ur lungorna under utandning främst på grund av andningsmusklernas rekyl och lungornas elastiska egenskaper. Avslappningen av andningsmusklerna, rekylen av elastinfibrer, tryckgradienterna och sammandragningen av magmusklerna bidrar alla till utandningsprocessen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online