Blodflödet i människokroppen beskrevs först korrekt av en persisk läkare vid namn Ibn al-Nafis (1210-1288) i hans bok "Sharh al-Qanun fi al-Tibb" (kommentar till Avicennas kanon). Ibn al-Nafis föddes i Damaskus och studerade medicin i Kairo, där han tjänstgjorde som chef för Nassersjukhuset. I sin bok kritiserade Ibn al-Nafis den rådande galeniska teorin, som ansåg att blod strömmade från levern till resten av kroppen genom venerna och sedan återvände till hjärtat. Ibn al-Nafis föreslog att blod strömmade från hjärtats högra ventrikel genom lungartären till lungorna, där det syresattes, och sedan återvände till hjärtats vänstra förmak genom lungvenen. Han beskrev också förekomsten av klaffar i hjärtat, som hindrade blodet från att rinna bakåt.
