Forskare: Hermann von Helmholtz (1850)
Metod:
1. En muskel (gastrocnemius) stimulerades direkt och tiden det tog för muskeln att dra ihop sig mättes.
2. En nerv (ischiasnerven) stimulerades vid två olika punkter, med ett känt avstånd mellan dem, och tiden det tog för muskeln att dra ihop sig mättes.
Resultat:
Tiden det tog för muskeln att dra ihop sig var kortare när nerven stimulerades närmare muskeln än när den stimulerades längre bort. Detta antydde att hastigheten på nervimpulsen var ändlig och inte ögonblicklig.
Beräkningar:
Hastigheten på nervimpulsen beräknades genom att dividera avståndet mellan de två stimuleringspunkterna med skillnaden i den tid det tog för muskeln att dra ihop sig.
```
Hastighet för nervimpuls =Avstånd mellan stimuleringspunkter / Skillnad i tid
```
I Helmholtz experiment var avståndet mellan de två stimuleringspunkterna 3 m och skillnaden i tid var 0,002 s.
```
Nervimpulsens hastighet =3 m / 0,002 s =1500 m/s
```
Därför visade sig hastigheten på nervimpulsen i ischiasnerven hos en groda vara ungefär 1500 m/s.
Slutsats:
Helmholtz experiment visade att hastigheten på nervimpulsen är ändlig och inte momentan. Detta fynd var viktigt för att förstå hur nervsystemet kommunicerar och bearbetar information.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online