Hur behandlade de gikt på 1800-talet?

Gikt är en form av inflammatorisk artrit som orsakas av förhöjda urinsyranivåer i blodet, vilket leder till bildandet av kristaller som orsakar svullnad, smärta och inflammation i lederna, särskilt i stortån. På 1800-talet påverkades förståelse och behandlingsmetoder för gikt av dåtidens rådande medicinska kunskaper och metoder.

Blodtappning och rening :Under denna period var det vanligt att utsätta blod för att avlägsna "orenheter" från kroppen. För gikt trodde man att ta bort lite blod skulle bidra till att minska koncentrationen av urinsyra. Patienter kan genomgå periodisk blodutsläpp för att lindra symtomen. Dessutom syftade rensning eller laxerande användning till att eliminera urinsyra genom tarmrörelser.

Colchicum :Colchicum, ett växtextrakt, användes i stor utsträckning för att lindra gikt. Det administrerades vanligtvis oralt eller som en tinktur. Colchicum är känt för att ha antiinflammatoriska egenskaper, och det kan ge tillfällig lindring av giktsymtom; den har dock också ett smalt terapeutiskt fönster, vilket innebär att toxiska doser ligger nära det effektiva intervallet, vilket kräver försiktighet vid dosering.

Alkaliska dieter och mineralvatten :Man trodde att bibehållande av en alkalisk miljö i kroppen kunde lösa upp urinsyrakristaller. Läkare rekommenderade ofta dieter rik på alkaliska livsmedel, såsom frukt och grönsaker, och konsumtion av alkaliskt mineralvatten eller mediciner för att ändra urinens pH.

Begränsning av kött och alkohol :Att äta vissa livsmedel, särskilt kött och alkohol, ansågs bidra till gikt. Därför rekommenderades ofta att begränsa dessa föremål för att minska frekvensen och svårighetsgraden av giktattacker.

Koppning och blåsor :Dessa metoder involverade att skapa sugkoppar på huden eller avsiktligt få blåsor att dra ut överflödig vätska och "gifter". De användes ibland för att lindra giktsmärta och inflammation.

Joint Immobilization :I allvarliga fall kan den drabbade leden immobiliseras med hjälp av skenor eller gips för att minimera rörelser och smärta.

Kirurgisk intervention :I extrema situationer där leden var allvarligt skadad kan kirurgisk amputation av den drabbade tån eller leden övervägas som en sista utväg.

Det är värt att nämna att medicinsk kunskap och metoder har utvecklats avsevärt sedan 1800-talet, vilket har lett till effektivare och säkrare behandlingsmetoder för gikt, såsom mediciner, kostförändringar och livsstilsförändringar.