1. Symtom :
- Blåsor eller sår på könsorganen, munnen eller andra delar av kroppen.
- Smärta, klåda eller stickningar runt det drabbade området.
- Feber, muskelvärk och svullna lymfkörtlar.
2. Serologiska tester :
- Blodprov kan upptäcka antikroppar mot HSV-1 och HSV-2, vilket indikerar tidigare eller nuvarande infektion.
– Olika antikroppstester kan skilja mellan aktiv infektion och tidigare exponering.
3. Viral kultur :
- Blistervätska eller hudavskrapningar kan samlas upp och odlas i laboratoriet för att identifiera HSV-viruset.
- Den här metoden är användbar för att diagnostisera aktiv infektion men kan ta flera dagar innan resultat.
4. Polymeraskedjereaktion (PCR) :
- PCR är en molekylär diagnostisk teknik som kan detektera HSV-DNA i blåsvätska eller andra prover.
- PCR kan ge snabba och mycket exakta resultat, även med minimal virusmängd.
5. Fysisk undersökning :
- En vårdpersonal kan visuellt inspektera det drabbade området för karakteristiska herpesskador.
6. Partnerhistorik :
– Om en sexpartner har fått diagnosen herpes finns det en ökad risk för infektion.
7. Riskfaktorer :
- Vissa aktiviteter ökar risken för HSV-överföring, som oskyddad sexuell kontakt, att dela personliga saker eller att ha ett försvagat immunförsvar.
Det är viktigt att notera att herpesinfektion ibland kan vara asymtomatisk, vilket innebär att en person kanske inte visar några märkbara symtom men kan fortfarande överföra viruset till andra. Regelbunden screening och förebyggande åtgärder är avgörande för att minska risken för överföring. Om någon misstänker att de har herpes eller har blivit utsatt, bör de konsultera en vårdgivare för korrekt diagnos, behandling och vägledning för att minska risken för att sprida infektionen till andra.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online