Vilka är de diagnostiska procedurerna för HIV?

HIV-infektion kan diagnostiseras genom olika laboratorietester som upptäcker närvaron av HIV-antikroppar, antigener eller viralt genetiskt material (RNA eller DNA) i en persons blod, munvätska eller andra kroppsvätskor. De specifika tester som används kan variera beroende på infektionsstadiet, individuella omständigheter och tillgången på testmetoder. Här är några vanliga diagnostiska procedurer för HIV:

1. HIV-antikroppstester:

- Snabbt HIV-test: Detta är ett punkt-of-care-test som ger snabba resultat inom några minuter. Den upptäcker förekomsten av HIV-antikroppar i blod, oral vätska eller salivprover. Snabbtester används ofta för initial screening och kan utföras i olika miljöer, inklusive kliniker, sjukhus och samhällsbaserade organisationer.

- Enzym-Linked Immunosorbent Assay (ELISA): ELISA-tester används ofta för att bekräfta resultaten av snabba tester. De upptäcker närvaron av HIV-antikroppar i blodprover och är mycket känsliga och specifika för HIV-1- och HIV-2-antikroppar.

2. HIV-antigen/antikroppskombinationstest:

Dessa tester upptäcker samtidigt både HIV-antikroppar och p24-antigenet, som är ett viralt protein som produceras under tidig HIV-infektion. Kombinationstester ger en snabbare diagnos jämfört med tester som endast innehåller antikroppar och kan hjälpa till att identifiera nya hiv-infektioner.

3. HIV-1 RNA (viral belastning) test:

Viral belastningstester mäter mängden HIV-1 RNA (viralt genetiskt material) i en persons blod. Det används för att övervaka utvecklingen av HIV-infektion, bedöma behandlingseffektivitet och fatta välgrundade kliniska beslut. Viral belastningstestning spelar också en roll för att förhindra överföring av HIV från mor till barn.

4. HIV-1 DNA (Proviral DNA) test:

Proviral DNA-testning mäter mängden HIV-1 DNA integrerat i DNA från infekterade celler. Detta test används främst i forskningsmiljöer och specialiserade kliniska utvärderingar.

5. Western Blot Test:

Western blot-testet är ett bekräftande test som används i vissa miljöer för att ge ytterligare bevis på HIV-infektion när de första antikroppstesterna är osäkra eller tvetydiga. Den upptäcker specifika HIV-antikroppar mot olika virala proteiner.

6. Point-of-Care-tester (POCT):

POCT-enheter är bärbara, fristående testplattformar som kan ge snabba resultat vid vårdtillfället, även i resursbegränsade miljöer. De är designade för användning utanför traditionella laboratoriemiljöer, till exempel på mobila kliniker eller vårdcentraler.

7. Testning av torkad blodfläck (DBS):

DBS-testning innebär att man samlar en liten mängd blod på ett filterpapperskort. Denna metod används ofta för HIV-testning hos nyfödda, spädbarn och i miljöer där blodinsamling kan vara utmanande eller osäker.

Det är viktigt att notera att de specifika diagnostiska procedurerna för HIV kan variera beroende på regionala protokoll, kliniska riktlinjer och tillgången på resurser. Dessutom bör lämplig rådgivning och stöd åtfölja HIV-testning för att säkerställa korrekt förståelse, tolkning av resultat och koppling till vård och behandlingstjänster.