Vad skulle hända om längden på den absoluta refraktärperioden i hjärtmuskelceller var densamma som för skelettceller?

Den absoluta refraktärperioden är den tid under vilken en hjärtmuskelcell inte kan generera en aktionspotential, oavsett hur stark stimulansen är. Skelettmuskelceller har en mycket kortare absolut refraktär period än hjärtmuskelceller, vilket gör att de kan dra ihop sig snabbare.

Om längden på den absoluta refraktärperioden i hjärtmuskelceller ökade till att bli densamma som skelettmuskelceller skulle flera saker hända. För det första skulle hjärtfrekvensen minska avsevärt, eftersom cellerna skulle ta längre tid att återhämta sig mellan sammandragningarna. Den minskade hjärtfrekvensen skulle leda till en minskning av kroppens förmåga att leverera syre och näringsämnen till vävnader och organ. Detta kan orsaka trötthet, andfåddhet och så småningom organsvikt.

Dessutom skulle den längre refraktära perioden göra hjärtat mer mottagligt för arytmier, som är onormala hjärtrytmer. Arytmier kan göra att hjärtat slår för snabbt, för långsamt eller oregelbundet, vilket kan vara livshotande.

Det är uppenbart att en ökning av längden på den absoluta refraktärperioden i hjärtmuskelceller skulle få flera allvarliga konsekvenser för kroppen. Det är därför hjärtat har utvecklats till att ha en längre refraktär period än skelettmuskulaturen, vilket gör att det kan dra ihop sig i en relativt långsam och jämn takt med låg risk för arytmier.