Maratonlöpare använder i första hand långsamma muskelfibrer, även kända som muskelfibrer av typ I. Dessa muskelfibrer är väl lämpade för uthållighetsaktiviteter som maraton på grund av deras förmåga att generera uthållig kraft under långa perioder. Slow twitch-fibrer har en hög koncentration av mitokondrier, som producerar energi genom den aeroba metabolismen av fettsyror och kolhydrater. De är utmattningsbeständiga och kan hålla ett jämnt tempo för långa sträckor, vilket gör dem idealiska för uthållighetskraven för maratonlöpning.
Snabba muskelfibrer, eller typ II muskelfibrer, är bättre lämpade för korta, explosiva pulser av aktivitet. De genererar kraft snabbt men tröttnar lättare. Maratonlöpare kan använda snabba twitch-fibrer i mindre utsträckning under den första accelerationen eller sprintavslutningen, men de är inte primärt ansvariga för den ihållande ansträngning som krävs för att genomföra ett maraton.
