1. Ökade kalciumnivåer: Kalciumjoner spelar en avgörande roll för att utlösa muskelsammandragningar. När kalciumnivåerna i hjärtcellerna stiger, binder det till troponin, vilket leder till en konformationsförändring som gör att myosin kan interagera med aktin och generera kraft. Ökade kalciumnivåer under hjärtexcitation-kontraktionskoppling förbättrar hjärtmuskelns kontraktilitet.
2. Sympatisk nervsystemaktivering: Stimulering av det sympatiska nervsystemet frisätter noradrenalin, som binder till beta-adrenerga receptorer på hjärtmuskelceller. Denna bindning aktiverar en kaskad av intracellulära händelser, inklusive ökad kalciumfrisättning från det sarkoplasmatiska retikulum och förbättrad kontraktil funktion.
3. Ökade cirkulerande katekolaminer: Tillstånd eller mediciner som höjer cirkulerande katekolaminer, såsom adrenalin (epinefrin) och noradrenalin (noradrenalin), kan också leda till ökad hjärtkontraktilitet. Katekolaminer binder till beta-adrenerga receptorer, vilket leder till samma effekter som aktivering av det sympatiska nervsystemet.
4. Förbättrad myofilamentkänslighet för kalcium: Vissa substanser, såsom vissa läkemedel (t.ex. levosimendan) eller tillstånd (t.ex. hypertyreos), kan öka hjärtmuskelfibrernas känslighet för kalcium. Som ett resultat kan även normala kalciumnivåer utlösa mer robusta sammandragningar.
5. Förbättrad hantering av kalcium i sarkoplasmatisk retikulum: Det sarkoplasmatiska retikulumet (SR) är det primära intracellulära kalciumförrådet i hjärtmuskelceller. Faktorer som förbättrar SR:s förmåga att lagra och frisätta kalcium, såsom ökat uttryck av kalciumhanterande proteiner (t.ex. SERCA2a-pump), kan förbättra hjärtkontraktiliteten.
6. Modulation av jonkanaler: Vissa ämnen eller tillstånd kan påverka aktiviteten hos jonkanaler som är involverade i hjärtexcitation-kontraktionskoppling. Blockering av kaliumkanaler eller förbättrat natrium-kalciumutbyte kan till exempel förlänga hjärtaktionspotentialen och öka kalciuminflödet, vilket leder till starkare sammandragningar.
7. Strukturella förändringar i myofilament: Förändringar i strukturen eller sammansättningen av myofilament, såsom förändringar i myosinets tunga kedjas isoformer eller titinfilament, kan påverka de kontraktila egenskaperna hos hjärtmuskeln. Vissa strukturella förändringar kan förstärka kontraktilkraften.
8. Hormonella influenser: Vissa hormoner, såsom sköldkörtelhormon och tillväxthormon, kan påverka hjärtkontraktiliteten. Hypertyreos, till exempel, är associerad med ökad sympatisk aktivitet och förbättrad kalciumhantering, vilket leder till ökad kontraktilitet.
9. Myokardischemi: I vissa fall kan myokardischemi (minskat blodflöde till hjärtat) paradoxalt nog orsaka ökad kontraktilitet i det drabbade området. Detta fenomen, känt som det bedövade myokardiet, tillskrivs förändringar i kalciumhantering och energimetabolism.
Det är viktigt att notera att överdriven eller varaktig ökning av hjärtkontraktiliteten kan ha negativa effekter på hjärtfunktionen och kan bidra till utvecklingen av hjärtsvikt om den inte regleras ordentligt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online