1. Flera lager: Övergångsepitelet består av flera lager av celler, vilket gör att det kan ta emot förändringar i volym och tryck i njurbäckenet. När urin rinner in i njurbäckenet från urinledarna kan epitelet sträcka sig och expandera utan att kompromissa med dess integritet.
2. Kuboidala till kolumnära celler: Övergångsepitelets celler kan ändra form beroende på graden av utvidgning i njurbäckenet. När bäckenet är avslappnat verkar cellerna kubformade. Men när urinvolymen ökar förlängs cellerna och blir pelarformade, vilket ger ett jämnt foder för urintransport.
3. Specialiserade cellövergångar: Cellerna i övergångsepitelet är tätt förbundna med specialiserade cellövergångar, inklusive täta förbindelser och desmosomer. Dessa förbindelser förhindrar läckage av urin mellan cellerna och bibehåller integriteten hos epitelet, vilket säkerställer effektiv urintransport.
4. Glycocalyx-lager: Ytan av övergångsepitelet är täckt av ett lager av glykokalyx, ett nätverk av kolhydrater och glykoproteiner. Detta glykokalyxskikt fungerar som en skyddande barriär, förhindrar vidhäftning av bakterier och andra partiklar till epitelet och minskar risken för infektion.
5. Uroplakiner: Paraplycellerna, som är det yttersta lagret av övergångsepitelet, innehåller unika proteiner som kallas uroplakiner. Uroplakiner bildar ett skyddande lager som motstår genomträngning av skadliga ämnen och joner, vilket bidrar till epitelets barriärfunktion.
Sammantaget gör modifieringarna av övergångsepitelet i njurbäckenet det möjligt att anpassa sig till förändrade luminala förhållanden, tillhandahålla en väg med låg motståndskraft för urintransport och skydda de underliggande vävnaderna från potentiella förolämpningar, vilket säkerställer en effektiv eliminering av urin från njurarna.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online