Vad händer när du viskar till dina stämband?

När du viskar sammanförs dina stämband mjukare och vibrerar med en lägre frekvens än när du talar eller sjunger. Detta skapar en lägre volym, mindre resonansljud. Så här fungerar det:

1. Initiering av viskande:När du tänker viska, skickar din hjärna signaler till dina stämband, närmare bestämt de muskler som kallas thyroarytenoid (TA) muskler.

2. Adduktion av stämband:TA-musklerna drar ihop sig, vilket gör att stämbanden kommer närmare varandra. De stänger dock inte helt som de gör under vanligt tal eller sång. Istället lämnar de ett litet utrymme eller mellanrum mellan dem.

3. Minskat lufttryck:När du andas ut för att producera ljud är lufttrycket i luftstrupen lägre jämfört med när du talar högt. Det minskade lufttrycket innebär att det finns mindre kraft bakom luften som passerar genom stämbanden.

4. Vibrationer med lägre frekvens:Det minskade lufttrycket resulterar i långsammare och mindre kraftiga vibrationer i stämbanden. Istället för att stämbanden vibrerar snabbt och skapar distinkta tonhöjder, vibrerar de med en lägre frekvens, vilket ger ett tyst, andande ljud.

5. Minimal stämbandskollision:Till skillnad från vanlig fonation där stämbanden kolliderar helt och producerar ljudvågor, innebär viskningen minimal kollision mellan stämbanden. Det är därför du med att viska kan producera ljud utan större ansträngning eller ansträngning av rösten.

6. Ökat luftflödesljud:Det smalare utrymmet mellan stämbanden och den minskade stämbandsvibrationen gör att mer luft strömmar ut utan att producera ett klart ljud. Detta genererar den karakteristiska luftiga eller andande kvaliteten som förknippas med viskning.

Sammanfattningsvis innebär viskning kontrollerad adduktion av stämbanden, reducerat lufttryck, lägre frekvensvibrationer och minimal kollision mellan stämbanden, vilket resulterar i ett mjukt och otydligt stämljud.