1. Medicinsk historia och symtom :
– Vårdgivaren frågar om patientens symtom, såsom svårigheter att kissa, ofullständig blåstömning, eller en känsla av brådska utan att kunna kissa.
- Information om underliggande medicinska tillstånd, mediciner eller tidigare episoder av urinretention samlas in.
2. Fysisk undersökning:
- Buken och nedre delen av ryggen kan undersökas för eventuell smärta, ömhet eller utspändhet.
- Vårdgivaren kan försiktigt palpera blåsan för att bedöma om den är fylld.
3. Blåsskanning eller ultraljud :
- En blåsskanning eller ultraljud av urinblåsan kan göras för att mäta mängden urin som finns kvar i blåsan. Detta kan hjälpa till att bestämma svårighetsgraden av urinretention.
4. Urinanalys:
- Ett urinprov kan samlas in och analyseras för att kontrollera om det finns tecken på infektion, blod eller andra avvikelser som kan bidra till urinretention.
5. Upphäva provperioden:
– Om möjligt kan personen bli ombedd att försöka kissa. Vårdgivaren kan övervaka urinflödet, vilket kan ge information om potentiella hinder.
6. Bildstudier:
- Beroende på den misstänkta orsaken till urinretention kan avbildningstester som röntgen, datortomografi (CT) eller magnetisk resonanstomografi (MRT) beställas för att bedöma urinvägarna, prostatakörteln eller omgivande strukturer för avvikelser eller hinder.
7. Urodynamisk testning:
- Urodynamisk testning utvärderar hur väl urinblåsan lagrar urin och släpper ut den. Detta innebär att man mäter blåstryck och flöden under fyllning och tömning.
8. Cystoskopi:
- I vissa fall kan ett flexibelt rör med en kamera (cystoskop) föras in genom urinröret in i urinblåsan för att visuellt inspektera urinröret och urinblåsan för eventuella hinder eller abnormiteter.
Baserat på resultaten av dessa tester och undersökningar kan vårdgivaren ställa en diagnos av urinretention och fastställa en lämplig behandlingsplan.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online