Vad är sekundärundersökning i första hjälpen?

Inom första hjälpen är en sekundär kartläggning en systematisk och detaljerad bedömning av en skadad efter att initiala livräddande insatser (primär kartläggning och återupplivning) har utförts och den skadade är stabil. Den primära undersökningen fokuserar på kritiska, livshotande tillstånd som kräver omedelbar uppmärksamhet, medan den sekundära undersökningen syftar till att identifiera och hantera andra skador eller medicinska tillstånd som kanske inte är omedelbart uppenbara men som potentiellt kan påverka den skadades hälsa och välbefinnande.

Den sekundära undersökningen innebär en undersökning från topp till tå av den skadade, kontroll av tecken och symtom på olika skador och tillstånd. Den innehåller vanligtvis följande steg:

- Anamnese: Skaffa information om den skadades tidigare medicinska historia, allergier, aktuella mediciner och alla relevanta medicinska tillstånd. Denna information kan hjälpa till att identifiera potentiella riskfaktorer och vägleda vidare bedömning och behandling.

- Vitala tecken: Kontrollera och registrera den skadades vitala tecken, inklusive puls, andning, blodtryck och temperatur. Avvikelser från normala intervall kan indikera underliggande medicinska tillstånd.

- Huvud och ansikte: Inspektera huvudet och ansiktet för eventuella skador, missbildningar eller ömhet. Kontrollera efter tecken på blödning, svullnad, blåmärken, skärsår eller kontusion. Palpera försiktigt skallen för eventuella fördjupningar eller klumpar som kan tyda på en fraktur.

- Hals: Bedöm nacken för eventuell ömhet, smärta eller svårigheter att svälja. Kontrollera om det finns missbildningar eller onormal positionering som kan tyda på en ryggradsskada. Utför ett försiktigt rörelsetest för att bedöma nackens stabilitet.

- Bröst och lungor: Inspektera bröstkorgen för eventuella missbildningar, asymmetri eller paradoxala rörelser (rörelse i motsatt riktning av normal andning). Lyssna på lungorna med hjälp av ett stetoskop för eventuella onormala andningsljud, såsom väsande andning, knaster eller bult, vilket kan indikera andningsproblem.

- Buke: Undersök buken för ömhet, smärta, blåmärken eller utspändhet. Palpera försiktigt buken, var uppmärksam på eventuell lokal ömhet eller bevakning (frivillig muskelkontraktion för att skydda ett skadat område).

- Bäcken: Kontrollera bäckenet för eventuell ömhet, smärta eller instabilitet. Kläm försiktigt ihop höftbenen (höftbenen) och symphysis pubis (leden på framsidan av bäckenet) för att bedöma eventuella frakturer.

- Lemmer: Inspektera extremiteterna för eventuella deformiteter, frakturer, stukningar eller dislokationer. Kontrollera om det finns pulser, känsla och rörelse i varje lem. Bedöm för eventuella tecken på kompartmentsyndrom (ökat tryck i ett muskelutrymme), vilket kan indikeras av smärta, svullnad och minskad känsel.

- Neurologisk bedömning: Utför en kort neurologisk bedömning, inklusive kontroll av den skadades medvetandenivå, pupillstorlek och reaktivitet, orientering mot tid, plats och person, och eventuella fokala neurologiska brister (såsom svaghet eller förlamning på ena sidan av kroppen).

- Psykosocial bedömning: Tänk på den skadades känslomässiga tillstånd och stödbehov. Ge psykologisk första hjälp vid behov, och se till att den skadade känner sig trygg och lugn.

Under hela den sekundära undersökningen är det viktigt att kommunicera fynd och problem med annan vårdpersonal som är involverad i patientens vård och att prioritera behandling baserat på den skadades övergripande tillstånd och svårighetsgraden av deras skador eller medicinska tillstånd.