Hur screenar en vårdinrättning patienter för näringsrisk?

1. Undernäringsscreeningsverktyg (MST): MST är ett enkelt screeningverktyg som används vid sängkanten av patienter vid inläggning. Den utvärderar viktminskning, kostintag och tecken på undernäring, och tilldelar poäng därefter. En högre poäng indikerar en högre risk för undernäring.

2. Näringsriskscreening (NRS) 2002: Detta verktyg används ofta i Europa. Den har frågor om allmänna och specifika kriterier:

- Allmänna kriterier:BMI, aktuell vikt och vanlig vikt.

- Specifika kriterier:Sjukdomar, fysiologisk stress och nedsatt förmåga att äta.

Patienter med en poäng över en viss tröskel riskerar att drabbas av undernäring och kräver nutritionsvård.

3. Patientgenererad subjektiv global bedömning (PG-SGA): Detta innebär en kombination av frågor från patienter och observationer från vårdpersonal:

- Patientfrågor:Fokus på matintag, viktminskning och funktionsnedsättning.

- Observationer:Muskelmassa, förekomst av subkutant fett och eventuell vätskeansamling (ödem).

4. Mini Nutritional Assessment (MNA): MNA används ofta för äldre vuxna:

- Del A:Antropometri, global bedömning och kostfrågor.

- Del B:Bedömning av livsstil och medicinering.

Poängintervallet är 12-30, och de som får under 17 poäng riskerar undernäring.

5. Subjective Global Assessment (SGA): Detta är en detaljerad bedömningsmetod som utförs av en sjukvårdspersonal. Den innehåller medicinsk historia, fysisk undersökning, kostinformation och eventuella laboratoriefynd.

Ytterligare screeningmetoder:

1. Laboratorietester: Dessa kan inkludera serumalbumin, prealbumin och totalt antal lymfocyter för att bedöma näringsstatus.

2. Antropometriska mått: Dessa inkluderar vikt, längd, arm- och vadmuskelomkrets och body mass index (BMI).

3. Utvärdering av matintag: Dietister eller nutritionister bedömer kostintaget genom matjournaler eller intervjuer.

4. Fysisk undersökning: Kontrollera för muskelförtvining, hudförändringar och vävnadsintegritet.

5. Funktionell bedömning: Bedöma en patients förmåga att äta och utföra dagliga aktiviteter relaterade till näring.

Genom att implementera dessa screeningverktyg och metoder kan vårdinrättningar effektivt identifiera patienter som löper risk för näringsbrister, vilket möjliggör snabba insatser och bättre hantering av näringsvård.