Hur har amalgam samma expansionskoefficient som en tand och varför är detta användbart inom tandvården?

Dentalamalgam är en blandning av metaller, främst kvicksilver, silver, tenn och koppar, som används för att fylla håligheter i ruttna tänder. En av de viktigaste egenskaperna hos amalgam som gör det användbart i tandvården är dess termiska expansionskoefficient, som är mycket lik den hos en naturlig tand. Det betyder att när amalgam används för att fylla ett hålrum kommer det att expandera och dra ihop sig i samma takt som tanden, vilket minskar risken för att fyllningen lossnar eller faller ut på grund av temperaturförändringar.

Värmeutvidgningskoefficienten för ett material är ett mått på hur mycket det expanderar eller drar ihop sig när dess temperatur ändras. Det uttrycks i enheter av mikrometer per meter per grad Celsius (°C). Termisk expansionskoefficient för dentalamalgam är cirka 24 µm/m/°C, medan termisk expansionskoefficient för en mänsklig tand är mellan 11 och 13 µm/m/°C.

Genom att matcha värmeutvidgningskoefficienten för amalgam till en tands, kan tandläkare säkerställa att fyllningen inte expanderar eller drar ihop sig betydligt mer än själva tanden, vilket kan leda till problem som mikroläckage, sprickbildning eller förskjutning av fyllningen. Mikroläckage uppstår när bakterier och vätskor kan sippra mellan fyllningen och tanden, vilket kan leda till ytterligare förfall och känslighet.

Liknande värmeutvidgningskoefficienter mellan amalgam och tänder hjälper till att säkerställa en stark och hållbar bindning mellan fyllningen och tanden, vilket minskar risken för misslyckande och behovet av upprepade tandingrepp.