Här är en allmän översikt över hur operationen gjordes på 1800-talet:
* Preoperativ vård: Före operationen fick patienterna ofta ett laxermedel för att rensa tarmarna och ett lugnande medel för att hjälpa dem att slappna av. De fick ingen bedövning, så de var vid fullt medvetande under ingreppet.
* Kirurgiska instrument: De kirurgiska instrument som användes på 1800-talet var grova och grundläggande. De inkluderade skalpeller, sågar, pincett och hemostater.
* Kirurgisk teknik: Kirurger skulle göra ett stort snitt i huden och sedan använda sina instrument för att ta bort den sjuka vävnaden. De använde ofta ett kauterium för att stoppa blödningen.
* Postoperativ vård: Efter operationen lämnades patienter ofta i samma rum som andra patienter som höll på att återhämta sig från operationen. De fick lite smärtlindring och löpte risk för infektion.
Dödligheten för kirurgi var hög på 1800-talet. Det uppskattas att upp till 50 % av patienterna dog av operationskomplikationer.
Några av de vanligaste komplikationerna av operation på 1800-talet inkluderade:
* Blödning: Kirurger hade inte ett bra sätt att stoppa blödningar, så patienter dog ofta av blodförlust.
* Infektion: Det fanns inga antibiotika på 1800-talet, så patienterna blev ofta smittade efter operation.
* Smärta: Patienterna fick ingen bedövning under operationen, så de upplevde olidlig smärta.
* Chock: Operationstrauman kan få patienter att gå i chock, vilket kan leda till döden.
* Orgelskada: Kirurger skadade ibland organ av misstag under operationen.
Trots riskerna var operation ofta det enda alternativet för patienter med allvarliga medicinska tillstånd. På 1800-talet började kirurgin utvecklas och förbättras, och det blev så småningom ett säkrare och mer effektivt ingrepp.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online